Industriella områden: Högre CO2-koncentrationer finns ofta i och runt stora industristäder på grund av utsläpp från fabriker, kraftverk och fordon. Exempel är delar av Nordamerika, Europa och Kina.
Tropiska skogar: Regnskogar som Amazonas fungerar som kolsänkor, vilket innebär att de absorberar mer CO2 än de släpper ut.
Polerna: Lägre koncentrationer av CO2 kan finnas i polarområdena, även om globala luftströmmar kan transportera CO2 dit också.
Säsongsmässiga variationer:
På norra halvklotet ökar CO2-koncentrationerna under vintern när växter är vilande och minskar under sommaren när växtligheten är aktiv och absorberar CO2 genom fotosyntes.
Den södra halvklotet visar liknande, men ofta mindre uttalade säsongsvariationer på grund av mindre landmassa och därmed mindre vegetation jämfört med den norra halvklotet.
Lufthavets dynamik:
Jetströmmar och vindar: Dessa luftströmmar kan snabbt transportera CO2 över långa avstånd, vilket bidrar till en viss global blandning men kan också leda till regionala variationer.
Havets roll: Haven absorberar en stor mängd CO2 från atmosfären, vilket påverkar koncentrationerna över tid. Denna process är långsam och påverkad av havsströmmar och temperaturer.
Mänskliga aktiviteter:
Utsläpp från fossila bränslen, avskogning och andra aktiviteter har lett till en ökning av CO2-nivåerna globalt, med högre koncentrationer nära stora källor av dessa utsläpp.
Sammanfattningsvis varierar CO2-koncentrationerna runt jorden beroende på en kombination av naturliga processer och mänskliga aktiviteter. Satellitmätningar och markbaserade observationsnätverk hjälper till att övervaka dessa variationer och ge en global bild av CO2-fördelningen.